Ibland kommer man till tillfällen då man bara vill ge upp. Då man känner att någonstans så finns det ett stopp eller ett slut på allt. Man känner att man är trött. Både psykiskt och fysikst. Kroppen känner att den inte har någon energilåga kvar utan att man bara helt enkelt lever på sparlågan. Man kämpar sig genom dagen bara för att man MÅSTE det. Inte för att man vill eller njuter av det. Stegen är tunga dit man är på väg.....Det känns som om luften håller på att gå ur än. Det lilla hopp som finns hittar inte riktigt fram bakom alla tunga svarta moln som hänger åvanför huvudet. Man ser inte ljuset på andra sidan bara ett oändligt hav av ångest och deprition.......Vart har allt det roliga tagit ivägen, alla glada miner och känslor?
Det är i sådana tillfällen...när jag känner mig nere, trött, ledsen och ensam tar tag i min andre hälft. Min sambo. Världens underbaraste. Som tar mig i sin famn....viskar att man får vara ledsen, trött och nere....men attt jag absolut INTE är ensam. För han finns där. Han och många andra finns hos mig. Vänner. bekanta, släktingar, mina barn och framför allt han. JAG ÄR INTE ENSAM.....
Livet är ju trots allt en bergochdal bana...........
Tack hjärtat för att du finns...