Mannen som kom att förändra mitt liv heter Tinus.....
Allt började en kväll i början av Maj. 9 Maj för att vara mer exakt. Jag och min gode vän Andreas skall ha en After work. Vi börjar kvällen med en god middag på Bryggeriet.
Efetr någon timma så drar vi vidare mot Hard Rock Café. Där har denna underbara fredag Radio city sin tävling "City Rewind" Vi är med en stund och dansar och har väldigt kul.....När tävlingen är slut så vinner han och hans kompis tredje pris i tävlingen och får gå upp och hämta sitt pris. Jag ser honom där uppe.
När klockan bara blivit midnatt så lämnar Andreas mig och Hard rock. Jag känner att jag inte vill gå hem utan stannar. Jag börjar dansa med en kille som heter Ola. Vi har kul en stund men mitt i allt så försvinner han. Jag går till schlager golvet. Där står jag och dricker lite på min cider. Pratar med andreas i telefonen. Då kommer killen jag sett och hans kompis. De heter Tinus och Christoffer. 
Christoffer frågar mig om jag mördat Ola....snabbt finner jag mig och svarar att jag mördar inte på fredagar. Vi har en otroligt kul kväll tillsammans alla tre. Dansar som tokiga.
När klockan börjar bli allt för mycket bestämmer vi oss för att gå. På Utsidan träffar jag min gamla kompis Dennis. Vi pratar en stund...bestämmer att vi absolut måste ses igen. Eftersom vi haft så kul. Han vill att jag skall ta hans nummer men jag säger att han får ta mitt....
- Ger det något då?, Frågar han
- Kanske svarar jag....
Vi traskar hem. Var och en till sitt.
Dagen efter får jag ett sms. Skall på en trettioårs fest den kvällen. Lite tråkig fest men hans sms gör det hela lite trevligare.
På tisdagen skall vi träffas igen. Jag sitter och väntar på honom vid kopparmärra. Tillsammans går vi upp mot Göteplatsen. Vi köper var sin kaffe och sätter oss högst upp och pratar. Det är så enkelt att prata med honom. Vi sitter där flera timmar. Pratar och har trevligt. Tillslut börjar solen gå ner så vi tar oss ner mot Operan. På vägen ner kommer vi på att vi har gemensamma vänner. Underligt men sant.
Nere vid Operan sätter vi oss åter igen i solen. Det är fortfarande varmt och vi pratar på. Liksom uppe vid götaplatsen försvinner solen. Vi reser på oss för att gå vidare uppåt igen. Innan vi trsakar iväg frågar han om han får ge mig en kram. Jag säger att det behöver han inte fråga. När han kramar mig så går en varm ilning genom hela min kropp......
Vi går upp mot nordstan och på vägen tar han min hand.....
Vi kollar när min vagn går och går mot grönsakstorget. vi stannar och står lutande mot honom....tillslut kan jag inte hålla mig och böjer mig fram och kysser honom. Hela jag ryser...och ler.
Dagen efter på jobbet får jag ett sms...där står det "När får jag se dig igen?" Jag blir så glad....
vi träffas den kvällen igen. Vi åker ner till Klippan. Sitter vi vattnet på bryggan. Håller om varandra....kysser varandra. Helt underbart.
Det har nu gått snart 7 månader. Jag är den lyckligaste kvinnan i världen. Han har nu friat till mig. Vi är förlovade. Nästa sommar kanske jag blir hans fru. Just nu finns det nog inget sommkan göra mig lyckligare......
Han funkar med mina barn, mina föräldrar tycker om honom......Hanhar allt. ALLT.

Hela hösten har jag gått och längtat efter vintern....Älskar vintern. Hur mycket som helst. Snö, kyla och massa kläder. Älskar att packa ihop en matsäck med smörgåsar och varm choklad. Dra iväg någonstans och bara njuta av naturen och troligen av sällskapet. Kanske om det finns snö leka i den och bygga en snögubbe eller något annat kul. Åka pulka eller snowracer. Tillslsut fryser man som bara den...då tar man fram sin matsäck. Äter de goda smörgåsarna och värmer sig med den varma chokladen. Man årkar garanterat ett par timmar till......Sen går man hem.....kryper upp i soffan tillsammans under en varm filt....ser en film och bara njuter.
Men när jag kollade igenom alla mina bilder jag hade på min dator. Och såg denna....ja då helt plötsligt längtade jag efter sommaren igen. Grilla och bada. Kan man aldrig vara nöjd??? Hela tiden strävar man efter mer än det man får eller har. Jag har väll egentligen det man kan önska sig. Är frisk, tak över huvudet, två underbara barn, en man som äslakr mig och som jag älskar, ett arbete som jag trivs med....kan man önska sig mer???? Ja troligen. Vi blir aldrig riktigt nöjda. Tyvärr.

Ibland kommer man till tillfällen då man bara vill ge upp. Då man känner att någonstans så finns det ett stopp eller ett slut på allt. Man känner att man är trött. Både psykiskt och fysikst. Kroppen känner att den inte har någon energilåga kvar utan att man bara helt enkelt lever på sparlågan. Man kämpar sig genom dagen bara för att man MÅSTE det. Inte för att man vill eller njuter av det. Stegen är tunga dit man är på väg.....Det känns som om luften håller på att gå ur än. Det lilla hopp som finns hittar inte riktigt fram bakom alla tunga svarta moln som hänger åvanför huvudet. Man ser inte ljuset på andra sidan bara ett oändligt hav av ångest och deprition.......Vart har allt det roliga tagit ivägen, alla glada miner och känslor?
Det är i sådana tillfällen...när jag känner mig nere, trött, ledsen och ensam tar tag i min andre hälft. Min sambo. Världens underbaraste. Som tar mig i sin famn....viskar att man får vara ledsen, trött och nere....men attt jag absolut INTE är ensam. För han finns där. Han och många andra finns hos mig. Vänner. bekanta, släktingar, mina barn och framför allt han. JAG ÄR INTE ENSAM.....
Livet är ju trots allt en bergochdal bana...........
Tack hjärtat för att du finns...

När barnen lagt sig och lugnet kommer smygande kommer alla tankar om livet fram. Är det då man skall skriva? När man funderar som mest? Jag är en tänkare (det säger i alla fall min sambo) Jag kan fundera på allt....spekulera och analysera. Är en bra lyssnare....och tror att jag kan ge någorlunda bra råd. Men kan ju vara jobbigt att tänka för mycket med.
dagen har varit bra hos oss. Även om grabben varit hemma så har vi haft det mysigt. Bakat, pysslat, spelat spel och lekt. Man måste passa på att mysa och ta vara på den tid man har....snart är de stora och vill inte veta av oss föräldrar. Klara sig själva......Jag har en väldigt nära vän som har en son på 19. När jag ser honom så inser jag hur snabbt det går. Denna vuxna man som kan vara allt annat än vuxen. Ha fest utan att mamma vet om det....då allt går sönder. Bord, väggar, stolar. T.o.m spisen hade gått sönder. Hur lyckas man då....och hur lyckas man som förälder behålla lugnet??? Hon är ensamstående med tre barn. Detta är en kvinna som jag beundrar hur mycket som helst. Hon har kämpat mer än någon annan tror jag. Tre barn. Underbara men krävande som alla barn. Den yngsta är bara 8 år och ett riktigt yrväder  (Jag älskar denna unge fruktansvär) Den äldsta är 19 och mellantjejen är 16. Hon har varit med om så mycket i sitt liv så jag kan bli rädd bara jag hör allt. men hon har SJÄLV klarat av att uppfostra dessa tre barn. Männen hon träffat har behandlat henne som en dörrmatta....bara trampat på henne. Lämnat henne ensam med tre barn. Men inte har hon gett upp för det. Utan fortsatt kämpa vidare. Får jag välja en person som är min hjälte eller som jag ser upp till och beundrar så får det bli hon.
Nu har hon träffat en man. En man som ÄLSKAR henne, som behandlar henne för den hon är, som pratar med henne, kramar henne, hjälper henne. Hon är lycklig....och det tack vare honom. (kanske lite sina vänner med)
Och när dagen varit jobbig....man är trött, barnen bråkat, jobbet varit trist så tänker jag på henne.......hon har verkligen kämpat....
Du vet vem du är när du läser detta....Tack gumman för att du är min vän........

Är det detta vi längtar efter när det trista novembervädret är här? Med regn ocg blåst. kallt och rått. Är det då vi skall se tillbaks till det som varit. Sommaren vi haft. Värmen och semestern. Bilden är tagen från Palma Nova  på mallorca. I Maj 2008. Just nu när jag ser regnet på utsidan slå måt fönsterrutorna kan jag bara känna att det är där jag vill vara....
Men det är ju snart maj igen....då kommer väll sommaren hit igen.

Alla har pratat om detta med blogg....Jag måste erkänna att det hela tiden låtit lite lockande, men jag har aldrig fått tummen ut att börja. Men en god vän till mig visade sin bloggsida och ville ha kommentarer. Jag blev ännu mer inspererad.Sammtidigt ville en facktidning att jag skulle skriva en lietn spalt för de och det var då jag insåg att detta verkligen var kul. Då kommer ju den svåra frågan.....vad skall jag skriva om? Vad är intressant att läsa? Jag skall göra mitt bästa för att se till att detta blir bra....hoppas på lite hjälp från omgivningen.
Är hemma från jobbet idag. Med en sjuk son. Till saken hör att jag troligen inte jobbat en hel vecka på väldigt länge. De har blivit sjuka hela tiden. är det inte den ena så är det den andra. Ganska jobbigt. Mina kollegor är väll inte jätte imponerade på min frånvaro lista. Men vad gör man.....
Barnens pappa och jag bor inte ihop. Så jag har de varannan vecka. Och på något sett så verkar det som om de alltid skall bli sjuka när de är hos mig. Inget man kan göra något åt men allt för frustrerande ibland. Lönen som barnskötare kanske inte är bra innan och ännu sämre blir den när man inte jobbar. Fast det är värt det. bara de är friska så mår jag bra.
Jag har en son på 6 år. Ett yrväder med massa energi. Skoltokig och hela han bara njuter av livet. Skrattar och är nästan jämt glad. Älskar att hitta på saker. Fotbollsträningar och simskola. Han skulle lätt kunna göra andra saker med. Älskar att vara ute och springa. Röra på sig. Svårt att sitta still men hela han bara skiner av energi.
Sen har jag min lilla 4 åring till tjej. En viljestark flicka. Med ett häftigt humör. Väldigt omtänksam och mysig. VILL mycket. Och KAN mycket med. Njuter som bäst när hon får stänga dörren om sig och bara ha lite lugn och ro runt omkring sig.  Läsa eller rita. Också mycket energi. De är två helt olika människor och med olika personligheter. Men det är ju det som gör de så underbara........Så unika......mina....
Nu skall jag stänga ner datorn för en stund......smälta detta lite och hoppas på att jag kanske kan få igång hjärnverksamheten såpass att jag kan tycka detta är kul och ni kan tycka detta är spännande att läsa.
Skall man skriva på återseende eller hur gör man???
Det borde märkas att jag är helt ny här...