Krama mig ofta så blir jag glad och trygg,
låt mig känna mig älskad även om jag varit stygg.
Stå fast, ni som är vuxna, trots mina prövningar och test,
för även om jag klagar är ni ändå bäst.
Visa mig i handling vad respekt är för någonting,
lär mig se det vackra i världen runt omkring.
Tala om att jag duger just precis som jag är,
och låt mig höra ofta att jag är er väldigt kär.
Låt vårt hem vara ett ställe där tolerans och kärlek bor.
och kom ihåg att man kan leka även om man blivit stor!!!






Det har varit alldeles för mycket skriverier om barn som blir
misshandlade, utnyttjade eller trakaserade av sina föräldrar.
Det är skrämmande. Helt enkelt skrämmande.
I nio månader går man och längtar efetr det lilla
underverket man har inom sig.
Man känner längtan och oro.
Oftast (inte alltid) delas längtan av två.
Men hur kommer det sig sedan att man väljer att slå
det lilla knyte man haft inom sig?
Vad tänker man på när man höjer handen för att rikta in ett slag?
Hur fungerar hjärnan när man väljer
att sexuellt utnyttja sina egna eller andras barn?
Hur kan man någonsin (och tro mig jag har blivit riktigt arg på mina barn)
bli så arg att man väljer våld före prat.
Att man inte kan kontrollera sin ilska.
Det finns de som slår sina barn för ett bevis på makt.
Det enda jag kan se att det bevisar är svaghet.
En enorm svaghet att ge sig på ett stackars
oskylldigt barn.
Visst kan de vara påfrestande, elaka, tykna, jobbiga,
trotsiga, arga, skrikaiga, tjatiga eller slitsamma.
Man kan bli arg, frutrerad, iriterad, vansinniga
galna men aldrig.....ALDRIG kan man ju låta den
ilskan ta över.
Vad lär vi då våra barn.
Att våld är rätt.
Barn gör inte som vi säger....de gör som vi gör.
Slår vi de, då blir plötsligt det rätt att slåss.
Ta hand om våra barn....för de är även också våran framtid.