Är det så att vi ibland känner oss starkare än vad vi igentligen är?
Eller är det så att vi är starkare än vad vi igentligen känner oss?
Har vi krafter inom oss som bara kommer fram vid hotade situationer?
När vet krafterna i så fall att det är dags att komma fram?
Varför känner man ibland att "detta klarara jag inte" när man i nästa sekund klarat sig igenom det utan att förlora varken armar eller ben. Det man däremot kan förlora är sin heder eller kanske en del av sitt självförtroende.

Massa frågor men utan svar.

Varför blir man rädd för saker som man inte kan förutse, innan de hänt.
Varför oroa sg för saker som man inte har en aning hur de kommer sluta?
Är det just för att det är oroligt och man inte har en aning alls om vad som kommer hända?


Igår var Emma hos mig. Hon piggar alltid upp mig när jag mår dåligt. Hon får mig att skratta när jag är ledsen och trött. Igår kom hon förbi när jag var hemma och sjuk.....bara hon, kaffe och varma kanelbullar livade upp den dagen.Vi pratar om allt. Och ibland inte om något. Utan kan bara sitta och skratta om vad som helst.

Ibland behöver man höra att man är bra eller några väl utvalda ord för att få den där extra kämparglöden kommer fram. Bara en knuff i rätt riktning.

Sen kan man klara allt.....



Nu skall jag ta mig ett varmt bad....eller en lång dusch och bara känna lugnet som råder i min kropp.

Ha en bra dag. KRAM

VÄNNER......
Jag är så tacksam för er.
Jag är så glad att allla ni finns som tar hand om mig och ser mig när jag mår dåligt eller är ledsen.
Ni kan ibland muntra upp mig samtidigt som ni kan ge mig en spark i rumpan när jag fastnar i trånga gångar.
Emma...min bästa vän. Som ena dagen kan få mig att gråta med alla sina historier hon varit med om till att i nästa sekund få mig att bara brista i hejdlöst skratt. Hon får mig att fundera, undra, tro och hoppas.
Ibland förstår vi inte alls varandra. Vi tänker så olika och har helt olika bakgrunder....men det kan vara det som gör oss till de vänner vi är idag.
Första gången jag träffade Emma så började hon på mitt jobb. En annan kollega på vårt jobb hade ringt mig innan och berättat Emma inte verkade vara klok. Hon bara pratar om sig själv och att vi inte alls kommer gilla henne.
Men jag är inte personen som dömmer någon jag aldrig träffat. Så jag började prata med henne på spåarvagnen lite försiktigt (och hon tyckte jag var jätte obehaglig) sen fick jag henne att börja promenera till jobbet. Och på den banan är det. Nu pratar vi varje dag och messar varje dag. Jag skulle inte tänka mig att vara utan henne.
En viktig del i mitt liv.
TACK EMMA!!!!

I mitt liv finns fler vänner som kommer att betyda massor för mig....Helena och Peter. Ni är underbara. Tack för att ni piggar upp mig och förstår hur jag har det ibland.
Det finns verkligen fler....men för att inte råka glömma någon så tackar jag er alla.

Tack alla mina vänner....för att ni finns. TACK!!!!

Ännu en virusinfektion hade jag. Ännu en förkylning har drabbat mig. Fattar inte alls varför jag skall drabbas av alla dessa förkylningar.
Läkaren tog tempen och jag hade lite feber och lite röd i halsen men öronen såg bra ut.  Så han konstaterade att jag bara råkat drabbas av ännu en virusinfektion. FAN!!!
Jag tycker detta är jättepinsamt.
Att få ringa till jobbet igen och sjukskriva mig. Ännu en gång. Var ju inte länge sedan.
Vad tycker kollegorna om mig. Vad säger de när jag hela tiden är borta.
JAG VILL BLI FRISK......NU!!!
Vill inte vara sjuk hela tiden. Vill bara må bra!!!
tansken på att hela tiden få ringa för att återigen säga att man inte kommer.
Och ekonomin funkar ju inte heller. Blir ju bankrutt på detta. Man förlorar massor på att vara sjuk.
Men vad skall man göra. Jag får helt enkelt hoppas att detta är sista gången.
Att jag sedan slipper detta på ett bra tag.


Nu skall jag bädda ner mig i soffan och titta på tv. Kanal plus sf kanalen here i come.
KRAM♥

Sjuk igen....va fan. När skall deta ge med sig??
Så otroligt less. feber, ont i halsen och en förbannad förkylning.
Har ringt läkaren och de skall ringa tillbaka 09.20. Vilket är om 1 minut.
Tinus tvingade mig att ringa. Han är nog lite trött på att jag aldrig blir bra. Och det är ju jag med såklart.
Mitt samvete är inget vidare just nu. Har ju knappt jobbat en hel vecka på länge.
Förra veckan var det ju visserligen Embla som var sjuk. Men känslan finns ändå. Hemma igen.
Och det är ju allt annat än kul att vara hemma.

Klockan 11.00 fick jag en tid. Hos Doktor Niklas. jag hoppas ju att han kan hjälpa mig bli av med detta. Att jag skall få känna mig frisk snart.
Återkommer lite senare då. När jag varit där.

KRAM

Egentligen vill jag bara avlägsna en jätte stor SUCK.
Helgen är redan över och i morgon börjar en ny vecka. Och det blir en lång vecka.
Slutar sent både måndag och tisdag.
Men helgen som varit var jättekul.
fredagen tillbringades ju på Ikea. Och jag fick möblerna som jag ville ha. ja nästan alla. Tv bänken får vänta ett tag till. Men bokhyllan och bordet står fint och pryder min lägenhet.
I går morse började vi med städning av den gamla lägenheten. Vilket skitgöra men ack ett måste.
Tinus, jag, min mamma och min mormor tillbringade ett par timmar med att skura och putsa.
Som tur var hade min mamma med sig kaffebryggaren och jag fixade kanelbullar. Så en och annan pause blev det. Men lägenheten är inte färdig ännu. Blir nog ett antal timmar till att lägga där.
På kvällen igår hade vi massa (och vi var verkligen många) kompisar på besök. Lite inflyttningsfest.
Det blev en väldigt lyckad fest med många många skratt.
Därför vill jag tacka för denna roliga fest. För den hade ju inte blivit kul utan alla vänner. Och tack även för alla presenter. de var otroligt fina. Vi blev jätteglada.

Sen måste jag bara varna för en sak.....Ferarribilar kan vara livsfarliga. Och Patrik....om du läser detta du och de som var med på festen vet exakt vad jag menar ;O)
Men goda är de.

Efter en fest är man oftast rätt seg så idag har jag och min älskling bara slappat. Vi fick skickat iväg Emma som sov över gansa snabbt och efetr det har det inte blivit många knop gjorda.
Åt tacos och tittat på tv nästan hela dagen.
Jag tog ett skumbad med levande ljus medan Tinus sov en stund. Känns ändå som om dagen varit lyckad.

Sen ställde vi om klockan inatt med. Och det är troligen därför som dagen känns oändligt lång.
Men då får man ju ut mer av den......
Ha nu en fortsatt trevlig söndag.
Kram

Idag är det fredag. Och det betyder ju också att det är dags för mina älskade barn att åka till sin pappa. Fy vad jag kommer sakna de. Det gör jag alltid. Längtar så det gör ont ibland. Fast man lär sig leva med den saknaden.
När vi har lämnat av de små juvelerna så skall vi ta oss en tur till Ikea. Vi skall inhandla lite nya möbler. Nu är vårt vardagsrum ganska mörkt med mörka otroligt snygga tapeter. Men till detta behöver vi lite jusare möbler. Har hittat några på Ikea som jag verkligen vill ha.




Men det blir till att köpa några åt gången. Så idag blir det hylla och bord tror jag.

I morgon skall vi ha inflyttningsfest. Kommer en hel del vänner över och firar in den nya lägenheten. Skall bli kul att träffa allihopa igen. Och jag vet ju redan nu att det blir många goa skratt. Om alla som anmält sig kommer så blir vi ca 20st. HUR SKALL ALLA DE FÅ PLATS HEMMA HOS OSS?
Innan festen i morgon så skall vi även städa ur den gamla lägenheten. Ett nödvändigt men tråkigt måste. Snart är vi av med den och äntligen kan vi släppa allt arbete som måste göras.
Gud vad jag längtar tills nycklarna är lämnade.

Måste bara passa på att göra en länk här. Jag läser ganska flitigt en blogg som heter Vimmelmamman.
Vimmelmámman arbetar på tidningen se&hör. I maj 2008 fick hon veta att hon har cancer. Här får man läsa hennes blogg där hon tar upp sina tankar kring detta. Och med familjen i centrum.
Går gärna in och läs...Man får sig en och annan tankeställare.

Skall blogga efter festen men tills dess ha en kanon helg.
KRAM

Tidigt i morse...alldeles för tidigt 05.08 tog jag bussen på väg till mitt jobb. Väldigt trött och hade mycket hellre legat kvar i sängen och myst. Men eftersom plikten kallade så var det bara att åka iväg.
Resan till jobbet tar ju en ganska bra stund så jag pluggade in min Mp3 i öronen och lutade mig tillbaks och njöt av att i allafall få vila en stund till.
På jobbet hade Peter (min kollega) kokat kaffe så jag fick en STOR kopp varmt härligt kaffe.
Satte mig i den stora salen där barnen sakta börjat droppa in och pratade med min andra kollega.
Då ringer telefonen. Det är Tinus.
Embla hade blivit sjuk :(
Slem i bröstet och kräktes. Fy.Min första tanke var.....INTE MAGSJUKA: (Hennes kusin hade varit magsjuk) Hon har klarat sig bra hittils. Det var längesedan hon var sjuk nu ju.
Tinus hade ingen chans att vara hemma idag så det var bara för mig att ringa in vikarie och så fick Tinus hämta upp mig. Han lämnade av Emil (som har skolplikt) i skolan och hämtade upp mig och körde oss hem.
På vägen hem kräktes hon en gång till. Hela bilen. Som tur är var det bara vatten och slem, men hon blev ju så ledsen.
Peter hade skickat med mig påsar och papper. TACK!!!
Väl hemma igen fick hon byta alla kläder och krypa ner i soffan.
Hon är trött, hängig och rosslig i bröstet. Så vi bara myser framför TV:n och sen har jag lovat henne isglass. Mjölkproduktar avstår vi idag eftersom der förvärrar slemet.
Kanske baka bullar också....men bara för att mamma skall ha något att göra :)
Annars mår jag bra...känner mig otroligt lugn och harmonisk.
Njuter av livet.
KRAM ALLA

Ett barns leende är det bästa som finns. Ett barns skratt är det bästa som finns.
Idag fick jag se lyckan och skrattet hos min snart 5 åriga dotter.
Hon lärde sig cykla utan stödhjul.
Helt plötsligt lossade den spärren som vi så länge kämpat med.
Hon är ganska enveten fast just där var hon enveten på fel sätt.
För så fort det blev lite svårt och det gick emot henne så tröttnade hon och gav upp.
Hon blev rädd när cykeln började välta och arg när hon inte orkade mer.

Igår var vi på promenad i området och hon och storebror cyklade runt medan jag och tinus promenerade.
Plötsligt stannar hon och säger att något låter på cykeln. Tinus kollar och ser att det ena stödhjulet är löst.
Eftersom vi inte har några verktyg med oss så tar vi av det och hon cyklar vidare på bara ett stödhjul.

Cykla så du inte hör det andra stödhjulet säger jag till henne och hon provar för fullt. Lite läskigt är det men hon cyklar vidare.
Idag var vi ute på gården och lekte i det fina vädret. Min kompsi Johanna och hennes dotter kom på besök. Hon tog med sin cykel idag också. Och efter en stund sa hon att det andra hjulet lät lika dant.
Jag frågade om hon ville ta bort det och det var ju precis det hon ville.

Så av med det sista stödhjulet och så tog hon fart...lite vingligt och med mamma i hasorna så cyklade hon. Efetr en liten bit så släppte jag.....och ungen cyklar själv.
En överlycklig och stolt mamma och en minst lia lycklig dotter kramar om varandra.
JAG KUNDE....sa hon

Storebror kom och skrek....DU CYKLADE UTAN ATT MAMMA HÖLL I.

Och nu går det som på räls....hur bra som helst.
Och till våren blir det en ny cykel.

Denna helgen blev en underbar helg....dels för detta och dels för all tid jag hade med mina barn.

GONATT SVERIGE!!!

Nu äntligen har vi flyttat. Alla möblerna är på plats och bara ett fåtal kartonger kvar att plocka upp.
Hela flytten gick jätte bra. i var 19 stycken som bar och kånkade dessa möbler. En del var gladare än andra för att får slita. Men vi hade kul. Jättekul.
Så nu är det bara att fixa och dona det sista.
Här kommer lite bilder. Skall ta fler senare men hinner inte nu.
KRAM ALLA

        

Lite få bilder....de enda jag tog.
Kommer fler senare.

Idag såg jag mannen som tog tag i mig. Mannan som faktiskt gjorde mig livrädd. På vägen hem. Men inte på riktigt utan bara i min fantasi. jag tyckte verkligen att jag såg honom överallt.
Är man sjuk då eller vad händer inom mig?
Jag är klar i att om man ramlar av hästen så måste man upp på dess rygg igen.
Jag bestämde mig för att promenera hem. Det var inte mörkt ute så jag kände mig inte alls lika rädd. Men samtidigt så kändes det som om han skulle hoppa fram i varenda buske. Hela tiden vände jag mig om för att se om någon kom. Min MP3 spelare vågade jag inte ha i utifall jag inte skulle höra om han kom igen.

Jag undrar om han så lite som tänker på mig. Vad fan det är han gjort.
Att han faktiskt skrämt mig såpass mycket att jag är rädd för att promenera till mitt jobb.
Har han gjort detta mot fler? Är det fler tjejer som går där ute och är livrädda för vad denne man gjort?

Det finns inte många människor jag vill något ont. Men för mig kan denna man gärna få pinas lite. Och då gjorde han inte mig illa fysiskt. Men absolut psykiskt.

jag tror inte att jag behöver vara rädd. Jag tror också att detta kommer gå över. Men det är svårt. jätte svårt att känna oron i sin kropp.
Men jag steg i alla fall upp på hästen igen. Och nästa gång jag gör det så skall det vara mörkt ute.
För han skal inte få vinna över mig. Detta är min vinst inte hans.
Han är bara en patetisk liten skit som inte har mer till liv än att skrämma folk.

Tack tack alla vänner som komenetrat och läst. Tack alla som frågat hur jag mår.
Tack tack tack alla underbara där ute.

KRAM

Nu skall jag skriva något som jag bara behöver skriva av mig på. Jag måste få lätta mina tankar och få ut min frusteration och aggression.
Allt började med att min lilla duva Embla inte kunde sova. Så när klockan var 03.25 tyckte hon att vi skulle mysa i hennes säng. Absolut att jag gjorde det men inte somnade hon om för det. Nä tvärt om, hon låg och klappade mig och sjung vackra sånger för mig. Klockan 5.30 skulle jag traska iväg till mitt jobb. Jag var vråltrött och fortfarande sliten efter sjukdomen. Jag gick in och väckte Tinus för att berätta att hon var vaken. Efter mycket disskusion och vel av mig så beslutade vi i alla fall att lilltösen skulle få vara hemma. Och Tinus stannade hemma med henne.  
Men i vilket fall som helst så insåg jag att jag var sen och fick ta en annan buss. Jag ringde mina kollegor och sa att jag är på väg men kommer lite sent. Sen gick jag av bussen. Eftersom jag missat den vanliga bussen så fick jag ta en buss som stannar på en annan hållplats. Sen som jag var så traskade jag på i ganska bra takt.
Helt plötsligt kommer det fram en man till mig. En lång, svart man.  Han tog tag i min jacka och höll fast mig jätte hårt. Först blev jag arg. Och försökte komma loss. Jag bad honom släppa mig. Men han höll bara hårdare.
Han sa att jag skulle med honom hem.
Jag svarade Nej men han höll kvar och sa ännu en gång att jag skulle med honom hem.
Då blev jag så rädd att jag började gråta. Jag skakade och var jätte rädd.
En bit bort kom det ett par med en hund. Jag vet inte om han såg de, eller om de såg oss för de vek av åt ett annat håll, men mannen släppte mig helt plötsligt och sprang där ifrån.
Tårarna rann ner på mina kinder och skakad gick jag där ifrån. Gick ner mot bussen och tog en annan buss till mitt jobb. På vägen ringde jag Tinus och bara grät.
Det fanns ju inte mycket han kunde göra tyvärr eftersom han hade två barn hemma. Men han bönade och bad att jag skulle polisanmäla det som hänt.

Hela dagen gick jag och förträngde det som hänt. Jag pratade lite med mina kollegor men annars så låtsades jag som om inget hänt. Förträngde händelsen för att slippa tänka på VAD SOM KUNDE HÄNT!

När Tinus hämtade mig efter jobbet pratade jag fortfarande inte om det. Det var först på kvällen som han frågade mig varför jag inte gjort en anmälan.
Då blev jag rädd och ledsen igen. Och ur mig bubblade allt jag minndes av det.
Hur han såg ut, vad han sa, hur han pratade med mig, vilka kläder han hade på sig och känslan i kroppen när jag insåg att han hade makten att göra vad som helst med mig. Det var precis som att dra ut en plugg och allt bara forsade ur mig.
Tinus höll om mig och vi pratade ganska länge. Sen tog jag mod till mig och gick in och gjorde en anmälan.
Efter trodde jag att jag skulle känna en lättnad. Men allt var bara oroligt och tomt. Kännde inget alls som gjorde det bättre.  En tanke var att jag kanske kan rädda någon annan...om han skulle försöka igen.

Natten som följde sov jag som en stock. Troligen för att jag var utmattad. Nu kommer rädslan för denna natten. för idag har jag gått och tänkt på detta. Tänk vad han kunde ha gjort!!!

Tack för att ni finns alla läsare.

KRAM OCH GODNATT!!!!

Sitter här hemma nu och väntar på att få åka iväg till läkaren. 12.45 har jag fått tid på vårdcentralen spinnaren i Gamlestan. Lika bra att kolla upp detta....vad det nu är som kan spöka i min kropp.
Min mamma trodde det kunde vara stress. Jag har ju ingen doktorsexamen så jag har ingen aning om stress kan yttra sig som feber och ont i kroppen.
Med de nya fri sjukvårds reglerna så kostar det olika mycket beroende på var man är listad. Jag har tur och är listad i gamlestan. Då kostar dte 100 kr annars skulle det gå på 200kr. Jag vet inte om jag tycker det är en bra regel. För vad händer när jag flyttar till Kärra nu? Där är jag inte listad. Då blir det dyrare för oss att gå till läkaren helt plötsligt. Inte nog med att det är dyrt innan. Inte själva läkaren men att vara hemma. Jag förlorar hur mycket som helst på att vara hemma. Först en karensdag sedan ingen fullbetalning de återstående dagarna. Och idag har jag varit hemma en vecka och behöver ett läkarintyg. Vad händer då? Blir betalningen annorlunda.

Dagen är sig annars ganska lik de övriga dagarna. Så som förra veckan såg ut. Gör det kroppen klarar av men inte mer. Så fort jag varit hos läkaren så skall jag hämta mina underbara barn. De är i skolan/förskolan idag. Skolan slutar klockan 13.20 så då hinner jag perfekt.
Sen får vi hem och leka lite med alla nya presenter. Packa så gott vi orkar och invänta att min kompis Msrtin kommer med fler kartonger. Och nedräkningen är på gång...bara ett par dagar kvar. Sen är vi kärra bo.
Spännande men ändå lite skrämmande.

Nu skall jag hitta lite inspretion till bloggandet genom at prata med vänner....KRAM

Hur vet man om man fått svininfluensan? Hur vet man det?
Jag har varit sjuk i en vecka nu och det ger inte med sig. Det bränner i kroppen. Pannan är het och kinderna känns som varma spislock. Febern kom åter tillbaka. Var feberfri sen i fredags och tänkte att nu är det okej. Äntligen är jag bra igen. Skulle på  en liten tv kväll med mina vänner i lördags men fick tacka nej för min kropp orkade inte. Jag var helt slut och kännde att det får bli en hemma kväll framför tvn med Tinus och Emil. (Embla sov hos mormor)
I morse var jag trött men fortfarande feberfri. Vi gjorde oss klara ganska fort på morgonen och for till mitt jobb där Emil skulle få ha sitt barnkalas. Min chef godkännde det så det passade oss bra att inte ha det hemma eftersom vi bor i kartonger just nu.
Kalaset gick bra men det var Tinus som fick göra större delen av det. Jag orkade inte. Och då var det inte för att jag är lat utan för att jag bara helt enkelt är matt. Men som tur var så var Emil nöjd med allt.
När kalaset var klart så kände hela jag hur varm jag vet igen. Tog tempen och visst hade den stigit igen.
Så nu sitter jag här och undrar hur dettta kommer sig. Hur vet man om det ärsvininfluensan man fått? Hur vet man vad det är som kroppen åkt på???
I morgon bir det läkarbesök för min del.
FAN......har inte råd att vara sjuk nu. Har inte råd att vara hemma utan betalt,
Känner mig olojal mot arbetskollegorna. Har fruktansvärt dåligt samvete. Men vad skall jag göra.

Återkommer i morgon efter läkarbesöket!!!!

Natti natti.....

För 7 år sedan hade jag en av de tuffaste dagarna i mitt liv. En av de säger jag eftersom det hela tiden händer jobbiga saker i livet. Men denna dagen var för mig troligen den första dagen som var så jobbig. Jag hade ont....en fruktansvärd smärta som bara blev värre och värre. Det går egentligen inte att beskriva hur ont det gjorde...
Men det var det värt....varenda liten värk var värd detta......
för ut kom världens underbaraste kille. Mitt första barn och den vackraste kille i hela världen.
Idag 7 år senare så finns det inget som ångrar den smärta. Det var värt varenda litet ögonblick.
Min underbara son Emil fyller idag 7 år.
GRATTIS DIN LILLE TOK.

Så nu blir det kalas hela helgen........JIPPIE.

Grattis Emil på din 7 års dag. Jag älskar dig och är en stolt mamma....

Jaha...då var man skyldig pengar igen. Inte klokt vad snabbt det kan gå från att ha någorlunda gott stält till att ha skulder på flera hundra tusen. Endast en timma tog det så var jag skuldsatt.
Och sen vill de ju självklart ha tillbaks sina pengar med.....
Men till priset av detta fick vi en otroligt fin och underbar lägenhet.
Kärra here i come......

Klockan 13.00 befann vi oss på banken. Träffade vår otroligt trevliga och bra bankman Peter.
Massa, massa papper som skall skirvas under (inte lätt när man bytt efternamn)
Massa räntor som skall gås igenom.
Massa siffror och termer: Amorteringar, rörligt och låst
Nästan så att man måste ha ett lexikon för att förstå.

Men efter mycker prat och massa signaturer så var pengarna betalda och nycklarna i våra händer.
Och lägenheten är vår. ÄNTLIGEN är den vår. Vår gemensamma. Vår tillsammans. Vårt första gemensamma boende.
Så det var värt alla pengar vi får betala för den.
Jag älskar lägenheten rdan nu och hoppas att jag gör det när vi väl kommit dit med.

Nu är dte alltså bara en vecka kvar i kartonglivet.....sen äntligen går flyttlasset.
Lastbilen kommer den 10 oktober på morgonen. Är vi många går det snabbt annars får vi kämpa på.
Så snart kommer sista veckan i kortedala.