Den djävulska sjukdomen cancer har tagit ännu ett offer.
Ännu en männsika har fått ge sitt liv, ännu fler familjer är drabbade i sorg.
Fast man på något sätt tror att man är förberedd så
är man det inte när skadan väl är framme.
Känslan som dyker upp i ens kropp när man får beskedet
är helt omänskligt svår.
Klumpen som bildas i bröstet och tårarna
som lämnar sin vrå och letar sig fram och ner på kinderna.

I vissa fall vill man vara egoistisk och få ha kvar
den sjuke i sitt liv.
Men om personen lider och har ont.....är det då rätt
att tänka så?
Och inte är det bara en person som drabbas i sorgen.
Utan så många runtomkring.
Familjen, släktingar och vänner.

Min älskade faster fick sitt cancerbesked 20 juni.
Tre månader senare, alltså igår 20 oktober tog hon sitt sista andetag.
Hon har fått kämpa och hon har fått lida.
Men igår kväll var kampen slut.
Kan man säga äntligen?
Jag anser det.

För om jag skall tänka oegoistiskt så slipper hon i denna stund
lida och ha ont.
Hennes korta (men allt för långa kamp) är över.
Och hon kan nu få vila i frid.
Utan plågor och utan smärta.

Mina tankar går till min pappa som miste sin syster.
Min mamma som miste sin svägerska och vän.
Mina kusiner som miste sin mamma.
Mina kusinbarn som miste sin farmor/mormor.
Alla bekanta som miste en riktig vän.
Och till alla andra som kände henne.

Idag har det varit en tung dag. Och jag har inte riktigt hängt med.
Men trots det finns de de som har det värre idag.
Hennes tre barn, hennes syskon och hennes barnbarn.

Så många års av forskning och ännu finns inget botemedel.
Frågan finns inom mig....
"Kommer de någonsin hitte ett botemedel?"

VAD KAN MAN SÄGA TILL DEN MAN SAKNAR?

VILA NU I FRID ÄLSKADE FASTER♥