För två veckor sedan fick jag ett brev på posten.
Jag vet inte om detta brev hade påverkat mig
om inte min faster hade gått bort i cancer en vecka innan.
Men nu blev jag rädd, ledsen och orolig.

På min efterkontroll hos barnmorskan gjordes ett cellprov.
Och för två veckor sedan kom ett brev på posten
som visade att det hade hittat cellförändringar i livmodern.

Kanske hade inte detta påverkat mig alls i vanliga fall,
eller så hade jag blivit lika rädd ändå.
Men nu blev jag verkligen jätte ledsen.

HADE JAG CANCER?

I brevet stod med stora tjocka bokstäver:
DETTA BETYDER INTE ATT DU LIDER AV CANCER.
Men i min värld och i mina tankar hade jag redan cancer.

I måndags var det dags för läkarbesöket.
Tinus fick ta ledigt eftersom någon var tvungen att passa Nova och Embla.
Gynekologen var inte från Sverige vilket gjorde det hela lite komiskt.
För jag förstod liksom inte allt som han sa.
Frågade nog VA en fem gånger.
Tillslut fick sköterskan förklara för mig.
De tog en massa prover. Knippsade av några bitar av
livmodertappenför att skicka på odling.
Och om 4-5 veckor skall jag få ett svar.
MEN DET ÄR JU FÖR F-N EN LIVSTID KVAR JU.

Och inte nog med det.
Även om detta provet visar att det inte är något så kommer jag
ändå få komma tillbaka minst tre gånger till och
göra olika cellprov innan de vågar släppa mig helt.
Jätte bra absolut men lite skrämande.
Skall jag få genomföra precis samma undersökningar varje gång?
För det var obehagligt och gjorde faktiskt lite ont.
Och lite rädd är jag.
De vet fortfarande inte vad som påverkat cellerna ännu.
Och jag vill ju så gärna ha svar.

Jag vet att det kan ta flera år innan det utvecklas till cancer.
Och väldigt sällan är det någon som dör i
livmodercancer i sverige.
Så det jag nu uppmanar alla kvinnor till är viktigt.
Lyd mitt råd:
Gå och testa er ofta (varje år)