Begravningar kan komma att vara något av det jobbigaste man gör.
Att få ta farväl av någon som
man egentligen inte alls vill släppa.
Någon som man näst intill skulle kunna ge vad
som helst för att få tillbaka i livet.

Själv vet jag inte om jag tycker det är jobbigast att ta farväl, eller att se alla
som finns runtomkring gråta.
Människor som man känner och har ett band till.
Barn och vuxna
Unga och gamla.

Min faster begrovs idag.
I St Olofs kapell (tror jag att det hette) på Kvibergs kyrkogård.
En borgerlig begravning och något av det vackraste jag
varit med om.

Det var inte mycket prat utan allt fokus
hade de lagt på bilder.
För en bild säger ju mer än tusen ord.

Var och en av hennes tre barn hade valt en favorit låt.
Till låtarna var det blider på henne och barnen.
Sen hade de även tagit med hennes favorit låt
I´m sailing med Rod Stewart.
Och även där en massa fina bilder på henne tillsammans
med barn och barnbarn.
Det var nog inte många ögon som var torra just då.

När man väl får gå fram till kistan och ta sitt farväl
så kommer tårarna igen.
För nu är det liksom dags.
Att på riktigt ta farväl.

Våra vita rosor lades fint i högen och jag mumlade
fram det jag ville säga till henne.
"Nu slipper du lida och ha ont mer.
Vila nu i frid"
Och det är jag säker på att hon gör.



Nu går livet vidare för var och en.
Alltid kommer hon finnas i våra hjärtan och våra tankar.
Men jag vet att hon inte skulle vilja att vi gick
runt och sörjde henne. Utan att vi skulle minnas henne för
den hon var och även glädjas
åt det vi har.