Nu skall jag skriva något som jag bara behöver skriva av mig på. Jag måste få lätta mina tankar och få ut min frusteration och aggression.
Allt började med att min lilla duva Embla inte kunde sova. Så när klockan var 03.25 tyckte hon att vi skulle mysa i hennes säng. Absolut att jag gjorde det men inte somnade hon om för det. Nä tvärt om, hon låg och klappade mig och sjung vackra sånger för mig. Klockan 5.30 skulle jag traska iväg till mitt jobb. Jag var vråltrött och fortfarande sliten efter sjukdomen. Jag gick in och väckte Tinus för att berätta att hon var vaken. Efter mycket disskusion och vel av mig så beslutade vi i alla fall att lilltösen skulle få vara hemma. Och Tinus stannade hemma med henne.  
Men i vilket fall som helst så insåg jag att jag var sen och fick ta en annan buss. Jag ringde mina kollegor och sa att jag är på väg men kommer lite sent. Sen gick jag av bussen. Eftersom jag missat den vanliga bussen så fick jag ta en buss som stannar på en annan hållplats. Sen som jag var så traskade jag på i ganska bra takt.
Helt plötsligt kommer det fram en man till mig. En lång, svart man.  Han tog tag i min jacka och höll fast mig jätte hårt. Först blev jag arg. Och försökte komma loss. Jag bad honom släppa mig. Men han höll bara hårdare.
Han sa att jag skulle med honom hem.
Jag svarade Nej men han höll kvar och sa ännu en gång att jag skulle med honom hem.
Då blev jag så rädd att jag började gråta. Jag skakade och var jätte rädd.
En bit bort kom det ett par med en hund. Jag vet inte om han såg de, eller om de såg oss för de vek av åt ett annat håll, men mannen släppte mig helt plötsligt och sprang där ifrån.
Tårarna rann ner på mina kinder och skakad gick jag där ifrån. Gick ner mot bussen och tog en annan buss till mitt jobb. På vägen ringde jag Tinus och bara grät.
Det fanns ju inte mycket han kunde göra tyvärr eftersom han hade två barn hemma. Men han bönade och bad att jag skulle polisanmäla det som hänt.

Hela dagen gick jag och förträngde det som hänt. Jag pratade lite med mina kollegor men annars så låtsades jag som om inget hänt. Förträngde händelsen för att slippa tänka på VAD SOM KUNDE HÄNT!

När Tinus hämtade mig efter jobbet pratade jag fortfarande inte om det. Det var först på kvällen som han frågade mig varför jag inte gjort en anmälan.
Då blev jag rädd och ledsen igen. Och ur mig bubblade allt jag minndes av det.
Hur han såg ut, vad han sa, hur han pratade med mig, vilka kläder han hade på sig och känslan i kroppen när jag insåg att han hade makten att göra vad som helst med mig. Det var precis som att dra ut en plugg och allt bara forsade ur mig.
Tinus höll om mig och vi pratade ganska länge. Sen tog jag mod till mig och gick in och gjorde en anmälan.
Efter trodde jag att jag skulle känna en lättnad. Men allt var bara oroligt och tomt. Kännde inget alls som gjorde det bättre.  En tanke var att jag kanske kan rädda någon annan...om han skulle försöka igen.

Natten som följde sov jag som en stock. Troligen för att jag var utmattad. Nu kommer rädslan för denna natten. för idag har jag gått och tänkt på detta. Tänk vad han kunde ha gjort!!!

Tack för att ni finns alla läsare.

KRAM OCH GODNATT!!!!