Idag verkar alla ha en bättre dag runt omkring mig.
Emil hade någon typ av aggressionscermoni igår när det var dags för sängen. Arg och ledsen och helt okontaktbar. Efetr ca 1½ timma var han lugn och kunde tillslut somna gott i sin säng. Mamma var nog lika slut som han var.
Men när han vaknade i morse så var allt någorlunda ok. Lite hängig men annars på ganska gott hummör.
När klockan var 9 lämnade min kompis martin sin son Max hos oss. Tanken var att han och Emil skulle leka med varandra under dagen då Martin jobbade. Men det man planerar blir inte alltid som man tänkt sig. De hamnade framför ett Nintendo DS som max hade med sig. Och ena stunden ville Emil leka men då hamnade Max vid spelet när det i andra stunden var tvärtom. VAD GÖR MAN SOM MAMMA DÅ???
Kastar ut de på gården såklart.....ute var det ju snö och kallt. Så på med overaller, vantar och mössa.
alla fyra (för Embla och jag fick ju gå med ut) hade jätte mysigt ute.
Frammåt lunch så gick Embla och jag till affären men killarna kom oå att det var kul ute. Så de stannade kvar. Och lagom till pannkakorna var klara så kom två kalla och rödrosiga snöpojkar in.
Och alldeles lagom hungriga....så glatt mumsade de i sig pankakor med sylt och glass.
Sen hamnade de framför tv:n en stund. Lite Astrid Lindgren film och bara koppla av. Innan det blir fullt upp igen. Och innan Martin kommer och fikar med oss.

Nu är det inte långt kvar på detta året.
Jag längtar efter det nya året. Går alltid in i nytt år med förhoppningar. Stora förhoppningar och lika dant blir det denna gången.
Nästa år 2010 skall bli ett bra år. Med massa roliga och trevliga överraskningar.
Min älskade Embla fyller 5 i januari. Stolt över att hon skall bli storasyster och inte vara lillasyster längre. Hon tror att hon slipper undan den rollen bara bebisen kommer. (Sen att det är hur lång tid som helst innan den kommer det är en annan femma)

Jag ser fram emot ett lugnt och harmoniskt 2010.
Inga löften utan bara förhoppningar.
Livet är trots allt något värdefullt som man skall ta vara på.

Här kommer en liten dikt av Aino trosell.
Jag bara fann den när jag surfade runt på nätet och tyckte den passar in så bra på livet ibland.


Dikter mitt i livet