För några veckor sedan så var jag ute med min kompis Emma. Dagen efter hade hon enorm ångest och kände en otrolig oro i kroppen. Jag fanns där för henne och stöttade henne så mycket jag kunde. Förklarade att hon absolut inte gjort bort sig och att ångesten inte behöver vara där.
Igår var jag påvärldens bästa restauran "Den lille fete", åt god mat och drack en och annan öl/cider. Lite berusad blev jag nog allt men lång ifrån aspackad. Tillslut kännde jag bara att Nu är det dags att gå hem. Så jag tog min väska och letade upp Tinus. Sa att jag skulle gå hem och han sa att han följde med. Jag vill inte gå närmare på vad som hände eller sas just då men vi tog i alla fall en taxi i lugn och ro hem. I Taxin blev jag jätte ledsen....och fråga mig igentligen inte varför. För jag har inget bra svar. Ledsen var jag och när vi kom hem så grät jag ännu mer. Jag somnade i alla fall i Tinus famn. Tryggt och skönt. Jag vet att han klappade mig på huvudet, pussade min panna och sa att att han älskar mig. Kände ett enormt lugn.
Vaknade med ett ryck halv sex på morgonen.Fortfarande väldigt trött och så otroligt ororlig i kroppen. Tinus själv var väldigt lugn och försökte lugna mig. Höll om mig och pratade med mig.
Det som hände kvällen innan var absolut inget farligt på något sett men blev ett orosmoment för mig. Och jag kan nu förstå hur Emma mådde den dagen hon vaknade och behövde mig.
Jag hade ju Tinus hemma men han skulle iväg halv åtta på morgonen. På svensexa med sina kompisar. Och vet inte om han kommer sova hemma eller borta. Så just idag (tyvärr) denna dag behövde jag honom mer än någonsin. Och då är han inte hemma. Jag skickade ett sms till Emma. Hon svarade och ringde upp mig ganska snart. Vi pratade länge och hon lugnade mig lite igen. Men hon var på väg till att fira sin pappa som fyller 60 idag. (Grattis från mig)
Jag ringde Anna som var med mig ute igår. Hon skulle åkt till Botaniska idag och ätit frukost med en kompis klockan 9 men hon var för trött. Vi pratade en stund och bestämde sedan att vi skulle åka in till stan. Fika lite och njuta av solen tillsammans. Det låter som en bra ide. och kanske lugnar jag ner mig lite med. Vilken tur att man har vänner som ställer upp. Är så tacksam för dem.
Så nu väntar kaffe och glass i solen..........

Idag fick jag veta att en bekant till mig (Vi kan kalla henne Jennie)har råkat ut för något (inse att jag skriver något) av det värsta jag vet. Hon fick veta av en slump att hennes sambo(honom kallar vi Janne) har varit otrogen mot henne. Att han bakom hennes rygg träffat en annan tjej. En gift kvinna dessutom. Den andra kvinnan var inte hlet oskyldig hon heller. Till saken hör att Jennie misstänkt detta ett litet tag. Hon har tagit upp det med honom ett par gånger. Och varje gång har han nekat till det. Nästan blivit arg på henne för att hon tjatar så om det och att hon inte litar på honom.
Sen råkade en av deras gemensamma vänner seJanne tillsammans med den här kvinnan. Han ringde till Janne och ifrågasatte det hela. Han sa även att om inte han berättade så skulle han ringa till jennie själv och berätta vad som hänt.
Den eftermiddagen kom Janne hem ganska sent. Tårögd och enormt ledsen. Han berättade precis hur det låg till.....att de träffats ett par gånger och haft sex. Han ångrar det och skulle aldrig mer göra om det. Han sa även att Jennie kan lita på honom. Att det var sista gången. Och frågade om hon kunde tänka sig att förlåta honom. Men hur i fan skall hon våga lita på honom???
Jag kan inte fatta.....inte ens i min vildaste fantasi kan jag förstå varför hon skall lita på honom. Jennie kunde inte förlåta honom och de har nu flyttat isär. Han är helt förkrossad....men det skulle han ju tänkt på innan. innan han gick så långt som att vara otrogen mot sin älskade sambo.
Varför kan man inte vara trogen? vad är det som är så jävla svårt med det?
Jennie mådde just nu skitdåligt. Hon hade gått ner ett ex antal kilo. Jag kände knappt igen henne. Tur var att hon såg mig. Inte för att jag ville se en så sårad bekant men skönt att ändå träffa henne igen. hon kommer nog komma över detta. Träffa någon mer värdig kille.
Ibland blir inte livet som man tänkt sig......men man skall vara rädd om det man har innan man förlorar det.

Igår tog jag mitt livs största beslut. Någonsin tror jag. Många kommer säkert tycka att jag är knäpp när de läser detta, men för mig har det varit ett enormt problem kan jag säga.
Alla har vi ett förflutet. Vissa bra och vissa dåliga delar. Inget liv är alltid bra...det fattar ju vem som helst.
Jag har gått igenom en hel del saker i mitt liv. Bra och dåliga. Haft förhållanden som varit bra och dåliga, fött barn, gift mig och skillt mig. Allt med sina fördelar och nackdelar.
När jag gifte mig var jag säker på att det var mannen jag skulle leva med för resten av mitt liv. Vi hade ju allt. Barn, hus, kärlek och ett bra liv. Vad skulle någonsin gå snett???Vi skulle bli gamla ihop. Se världen.
Sen någon gång så förändrades allt. Jag genomgick en skillsmässa. Fick sälja huset och flytta till en lägeneht som jag egentligen inte trivdes i. Barnen skulle bo varannan vecka hos mig och varannan hos sin pappa. Jag var ledsen och kännde mig enormt ensam.
Tack vara underbara vänner, familj och arbetskamrater så kunde jag gå vidare och till slut bli stark igen. Det tar tid det vill jag lova och vägen dit kan vara svår att komma fram på men med hjälp så går det otroligt smidigt ändå.
När jag väl blivit stark igen så började jag dejta. Se om jag kunde hitta någon som kunde öppna upp mitt hjärta och liv igen. Det gick inget vidare. Hade några få förhållanden. Det längsta varade i 6 månader ungefär. Men inget höll. De hade sådana enorma krav på mig. Gillade inte att jag pratade med barnens pappa osv. Men det jag försökte förklara att även om vi var separerade så skulle vi alltid behöva prata med varandra. men det funkade inte.
I Maj träffade jag en man som satte hela min värld i gungning. Han tog mig för den jag är. Älskade mig, höll om mig när jag var ledsen, pratade med mig när jag var orolig och bara var där för mig när jag behövde. Inget krav om att jag inte fick prata med mitt ex utan mer  förstod att jag var tvungen att göra det.
För några månader sedan kom mitt förflutna ikapp mig. För någon gång gör det de. Och det var jobbigt. Jag blev rädd, ledsen, orolig. Visste inte varken ut eller in. Livrädd att jag skulle få genomgå allt igen. En ny seperation. Rädd för att jag dragit in barnen i ett nytt förhållande som jag inte skulle klara av att behålla och då såra derar hjärtan igen. Rädd att bli lämnad av mannen som betyder allt för mig.
Tyvärr blev ju han väldigt lidande och sårad när jag tvekade så. Tvekade inte på mina egna kännslor för honom utan för vad han tyckte om mig. Detta har hållt på ett tag nu. Vi har löst det men snabbt varit tillbaks i det igen.
I går bestämde jag mig....jag var tvungen att bestämma mig nu. Antingen stänga dörren till mitt förflutna eller låta honom gå. För det sista jag vill är att såra honom. Han är den underbaraste människa jag känner.
Vi pratade flera timmar igår. Grät båda två. Höll om varandra. Tillslut sa han: Släpp mörkret på andra sidan och kom in i ljuset hos mig. Det förfluta kommer alltid finnas där men låt det vara det förflutna och gå in i framtiden tillsammans med mig.
Just i den sekunden bestämde jag mig.......Jag tog hans hand och släppte allt vad rädsla fanns......
Nu mår jag underbart bra. Dörren är stängd. men det finns ett fönster så att jag ändå kan se det. Men inget hotar mig mer.
Tinus....jag är evigt tacksam att du orkat med detta. Att du kämpat så. Att du inte ger upp, att du tror på mig, lå Du är en underbar människa med ett hjärta av guld. Jag älskar dig.....oerhört mycket.
Till alla som känner lika dant. GE INTE UPP!!!!!