Vad gör man när man inte riktigt klarar av kompisarna som
ens barn leker med?
Ett jätte problem som man helt plötsligt måste hanskas med.
Alla föräldrar vill väll självklart att ens barn skall vara omringad av kompisar.
Men till vilket pris? När måste man som förälder sätta stopp.
Och för vems skull gör man det.

Vi är relativt nya i vårt område. Längtan efter att barnen skall finna
kompisar har varit jätte stor. De har varit på tok för ensamma här.
När våren kom och alla kunde vara ute dök grannbarnen upp en efter en.
UNDERBART var vår första tanke. Äntligen hittar de nya kompisar.

Fast om kompisarna hittar på massa konstigt bus, eller försöker
få Emil och Embla att göra saker som de egentligen vet att man inte gör.
 Vad gör man då?

Förklarar vad som är rätt och fel. Hoppas sen att
 de vet det nästa gång det gäller.
Men jag kan ju inte förbjuda de att leka med sina
nya kompisar bara för lite bus.

Först om det skulle hända något allvatligt kan man ta de åtgärderna.

När man sen inte kan gå en lugn kvällspromenad själv, utan att alla skall följa med
och har en massa frågor, undrar, berättar, skvallrar, ifrågasätter och är allmänt påfrestande.
Vad gör man då?

Man kan inte förnjuda de att följa med.
 Vägarna är lika mycket deras som mina.
Kan man säga att man inte vill? Eller gör man fel då?
Mot de och även mot sina egna barn?

När man inte orkar med allt spring som blir. Med alla saker som skall med ut.
Med allt: Kan vi få en glass, kan vi få komma in, han kastar sand, jag vill passa Nova,
Jag är ensam hemma, jag tänker följa med er........
Allt detta som säkert hade varit gulligt, råkar bli väldigt påfrestande.
VAD GÖR MAN DÅ?

Man kan be de sluta springa fram och tillbaks och
bemöta de så väl man kan och orkar.
Men någonstans tar tålamodet och orken slut.
Men säger att nu får det vara nog. Ni får hålla er ute.
Blir man då de hemska och dumma föräldrarna?
Eller är det så att barnen förstår?

Vill ju inte vara den som säger nej till allt, men ibland orkar man bar inte.

VAD GÖR MAN DÅ???


KRAM♥