Idag gråter jag inte. Men jag känner mig så frustrerad. Och lite arg.
Fats ilskan börjar sakta ge med sig också.
Lite som ett sår som sakta läker.
Men så många frågor som rör sig i mitt huvud.
Och en del vet jag inte hur man skall få svar på.
Helt enkelt förlita mig på magkänsla och folk i min närhet.
Jag undrar om tiden läker alla sår?



Igår var det en otroligt skön dag. Jag och barnen tog en snabbis till stan för at köpa nya gympaskor till Emil.
Det blev några byxor också. Grabben växer ju så att han knakar.
Hemma fick vi i oss lite mat och sen tillbringade vi resten av eftermiddagen ute på lekplatsen.
Innan regnet kom.
Emil valde att stanna kvar ute. För han hade hittat kompisar  som han ville fortsätta leka med.
Känns så skönt att han vågar gå ut själv och att man inte alltid behöver följa med. Att han känner sig såpass trygg att han fixar det själv.

Idag är vädret inte lika stimulerande tyvärr. Men jag hoppas på att vi kan gå ut efter maten sen igen.
Jag har just nu tappat lusten på att promenera.
Den försvann i all hast och frusteration.
Så det kommer inte bli någon promenad idag heller.
Utan jag kommer vila. Nätterna är jobbiga (pga graviditeten med onda höfter och en tryckande urinblåsa)
Så jag skall ta igen det jag förlorar där. Vila så jag är pigg ocg glad när jag skall hämta barnen.

Vi kanske hörs senare.
Annars i morogn.
KRAM♥