DATORFAN......har jag lust att skrika, men är för uppfostrad för att göra det.
Kasta den i väggen har jag med lust att göra, men allt för snäll för att göra det.
Skitkartonger....vill jag vråla åt alla kortonger överallt, men går snällt förbi de.
Idag är det ingen bra dag. Jag känner mig otroligt ensam.
Hatar att ha feber och vara sjuk, hatar att vara ensam utan socialt umgänge.
Hatar att ligga i soffan en hel dag utan någon mäsnklig kontak.
hatar att få ont i huvudet så fort jag rör mig.
Hatar att bli varm så fort jag anstränger en liten muskel.

Idag känner jag mig ensam och olycklig. Idag känner jag en viss ledsamhet i mitt huvud.
Min lägenhet är tyst just nu. Ingen är hemma. Bara jag. Bara jag och denna förbannade dator som trots allt varit min vän genom dessa sjuka dagar.
Sen har jag underbara vänner som ringer och frågar hur jag mår. Men ingen vill ju självklart komma hit.
Alla är rädda för den där jä-la svininfluensan.
Visst jag kan ju inte garantera att jag har den...men det tror jag inte. Och visst kan man få den var man än går. Men är det så mycket att vara rädd för. Jag har ingen jä-la aning. Men jag kan ju inte isolera mig för det.



När man har så mycket ilska inom sig så skall jag skriva ut det eller gnäll ut det säger min kompis Emma. Men hon såg ju till att sticka till Mallorca (vilket hon absolut är värd) och kan inte alls ta hand om mig och vara mitt bollplank. Vem får då bli bollplank. Tinus har gett sig av till sin träning och skall säkert tillbringa några timmar vid datorn när han kommer hem. Då har jag kanske somnat eller i alla fall lagt mig.
Så då ligger jag där ensam och hoppas på att han i alla fall skall komma och ge mig en kyss.
Sen somnar jag nog gott och vaknar igen nästa morgon...och hoppas att den dagen känns mycket bättre. Så kvällens bollplank blev.....du kära dator. Tack för att du alltid ställer upp när jag är trött och febrig.

Varför blir man så vissa dagar. Varför känner man sig så fruktansvärt nere. Är det den förbannade febern som får mig att bli så korkad. Eller så olycklig rättare sakt.
Min älskare: tabletten Ibumetin hjälper mig bara vissa stunder. Då känner jag mig ganska pigg, lite glad och har lust att ta en promenad eller så. Men så fort den slutar verka så kommer den där trånga mössan på mitt huvud igen och någon måste använda mig som woododocka för det känns som om det är flera miljoner nålar i mig.

Nu är det dags att fortsätt umgås med Dr House.
Natti natti alla.

KRAM