Okej.....nu ser jag att hösten är utanför dörren.
Det regnar, blåser storm och hela marken är full av gula och bruna löv. Mörkret faller ner över himlakroppen allt fortare på kvällarna.
Ute på gårdarna är det tomt. Gungorna blåser i takt med vinden, fast utan något barn på.
Folket ute gömmer sig under ett stort paraply eller bakom en regnjacka.
Blommorna har sedan länge vissnat och kvar på grunden finns bara vissna blad som visar att det en gång här fanns fullt av liv och styrka.

Hösten är väll okej.....men mörkret kan vara det jobbiga.
Hur kommer det sig att man blir så nere och ledsen på hösten. varför känner man en oro och allt för lite lyckorus.
Eller det kanske man inte alls gör...man kanske inte alls känner sig nere. det kanske bara är en innbilning.

TA FRAM DET POSSETIVA.
Alla vackra färger på träden. Luckten av naturen. de tidigt mörka kvällarna då man kan krypa upp i soffan med bara tända stearinljus. Ktypa upp i famnen på den man älskar. Dra en varm filt omkring sig och njuta av ett glas rött kanske.
Promenera i blåsten och känna vinden som viner mot ansiktet. Kanske några regnstänk som piskar mot kinden.
Varma sköna kängor när det kalla fryser sig fast i fötterna.....

Egentligen är det nog inte alls hösten jag vill eller skall skriva om. Men det var det som poppade upp i huvudet på mig bara sådär.
Egentligen kanske jag skall skriva om hur ledsen och nere jag känner mig.
Hur ont det ibland gör att bli sårad....eller hur arg jag blir när livet inte bara flyter på som det ska.
Tyvärr fick jag inte fram de orden utan började jag stamma fram något om hösten.
Va fan.....jag gillar ju hösten. Men är just nu en sommarmänniska...
Jag vet att detta inlägg blir jätte förvirrande och underligt men just nu skrev jag bara av precis det jag tänkte.....