Är det så att vi ibland känner oss starkare än vad vi igentligen är?
Eller är det så att vi är starkare än vad vi igentligen känner oss?
Har vi krafter inom oss som bara kommer fram vid hotade situationer?
När vet krafterna i så fall att det är dags att komma fram?
Varför känner man ibland att "detta klarara jag inte" när man i nästa sekund klarat sig igenom det utan att förlora varken armar eller ben. Det man däremot kan förlora är sin heder eller kanske en del av sitt självförtroende.

Massa frågor men utan svar.

Varför blir man rädd för saker som man inte kan förutse, innan de hänt.
Varför oroa sg för saker som man inte har en aning hur de kommer sluta?
Är det just för att det är oroligt och man inte har en aning alls om vad som kommer hända?


Igår var Emma hos mig. Hon piggar alltid upp mig när jag mår dåligt. Hon får mig att skratta när jag är ledsen och trött. Igår kom hon förbi när jag var hemma och sjuk.....bara hon, kaffe och varma kanelbullar livade upp den dagen.Vi pratar om allt. Och ibland inte om något. Utan kan bara sitta och skratta om vad som helst.

Ibland behöver man höra att man är bra eller några väl utvalda ord för att få den där extra kämparglöden kommer fram. Bara en knuff i rätt riktning.

Sen kan man klara allt.....



Nu skall jag ta mig ett varmt bad....eller en lång dusch och bara känna lugnet som råder i min kropp.

Ha en bra dag. KRAM