Om mitt liv beskrivs som ett skepp....där jag och min kära blivande make är kapten. Barnen är våran besättning. Vattnet vi seglar på är vårat liv. Ibland är det stormigt. Med höga vågor, kusliga vågor. Ibland är det stilla. lugnt och blankt. Nästan rofyllt. När någon av oss ramlar i vattnet så blir det kaos på deck. Vi vet inte riktigt hur vi skall fånga upp den andre innan den faller för långt ner. Sjunker sakta men stadigt ner mot botten. Livbojen är våran tro. Tro på att detta skall funka och att inget är farligt.
Har man tur så fångar man den andre snabbt. Då hinner man bara falla en liten bit men inte slå sig mot vattenytan. Ibland faller man i och det tar ett tag innan man fattar att Oj....jag måste åka tillbaka och fånga upp den andra.
Det tar lite tid att hitta varndra. För det stormiga havet är stort. Väldigt stort och vågorna gör det inte enklare.
När man väl hittat den ifallande passageraren gäller det att snabbt fånga upp honom/henne. Innan det är för sent.
Ta honom/henne i sin famn....hålla om, beröra, ta hand om, förklara att man finns där, älska, njuta.
Jag själv är livrädd för att falla i vattnet....men vet att jag ofta blir upplockad innan det gör allt för ont. Ibland gör det ont och jag blir rädd och ledsen.....men han plockar upp mig snabbt. Håller om mig och vår det onda att försvinna.....
Vi har stängt dörren till mitt förflutna. Inte låst den men stängt den.....tillsammans skall vi nu segla på dessa vatten. Och vi kommer mer och mer ifrån de stormiga haven och hittar de lugna vattnen vid solnedgångarna. Där jag känner mig trygg.........