Igår tog jag mitt livs största beslut. Någonsin tror jag. Många kommer säkert tycka att jag är knäpp när de läser detta, men för mig har det varit ett enormt problem kan jag säga.
Alla har vi ett förflutet. Vissa bra och vissa dåliga delar. Inget liv är alltid bra...det fattar ju vem som helst.
Jag har gått igenom en hel del saker i mitt liv. Bra och dåliga. Haft förhållanden som varit bra och dåliga, fött barn, gift mig och skillt mig. Allt med sina fördelar och nackdelar.
När jag gifte mig var jag säker på att det var mannen jag skulle leva med för resten av mitt liv. Vi hade ju allt. Barn, hus, kärlek och ett bra liv. Vad skulle någonsin gå snett???Vi skulle bli gamla ihop. Se världen.
Sen någon gång så förändrades allt. Jag genomgick en skillsmässa. Fick sälja huset och flytta till en lägeneht som jag egentligen inte trivdes i. Barnen skulle bo varannan vecka hos mig och varannan hos sin pappa. Jag var ledsen och kännde mig enormt ensam.
Tack vara underbara vänner, familj och arbetskamrater så kunde jag gå vidare och till slut bli stark igen. Det tar tid det vill jag lova och vägen dit kan vara svår att komma fram på men med hjälp så går det otroligt smidigt ändå.
När jag väl blivit stark igen så började jag dejta. Se om jag kunde hitta någon som kunde öppna upp mitt hjärta och liv igen. Det gick inget vidare. Hade några få förhållanden. Det längsta varade i 6 månader ungefär. Men inget höll. De hade sådana enorma krav på mig. Gillade inte att jag pratade med barnens pappa osv. Men det jag försökte förklara att även om vi var separerade så skulle vi alltid behöva prata med varandra. men det funkade inte.
I Maj träffade jag en man som satte hela min värld i gungning. Han tog mig för den jag är. Älskade mig, höll om mig när jag var ledsen, pratade med mig när jag var orolig och bara var där för mig när jag behövde. Inget krav om att jag inte fick prata med mitt ex utan mer  förstod att jag var tvungen att göra det.
För några månader sedan kom mitt förflutna ikapp mig. För någon gång gör det de. Och det var jobbigt. Jag blev rädd, ledsen, orolig. Visste inte varken ut eller in. Livrädd att jag skulle få genomgå allt igen. En ny seperation. Rädd för att jag dragit in barnen i ett nytt förhållande som jag inte skulle klara av att behålla och då såra derar hjärtan igen. Rädd att bli lämnad av mannen som betyder allt för mig.
Tyvärr blev ju han väldigt lidande och sårad när jag tvekade så. Tvekade inte på mina egna kännslor för honom utan för vad han tyckte om mig. Detta har hållt på ett tag nu. Vi har löst det men snabbt varit tillbaks i det igen.
I går bestämde jag mig....jag var tvungen att bestämma mig nu. Antingen stänga dörren till mitt förflutna eller låta honom gå. För det sista jag vill är att såra honom. Han är den underbaraste människa jag känner.
Vi pratade flera timmar igår. Grät båda två. Höll om varandra. Tillslut sa han: Släpp mörkret på andra sidan och kom in i ljuset hos mig. Det förfluta kommer alltid finnas där men låt det vara det förflutna och gå in i framtiden tillsammans med mig.
Just i den sekunden bestämde jag mig.......Jag tog hans hand och släppte allt vad rädsla fanns......
Nu mår jag underbart bra. Dörren är stängd. men det finns ett fönster så att jag ändå kan se det. Men inget hotar mig mer.
Tinus....jag är evigt tacksam att du orkat med detta. Att du kämpat så. Att du inte ger upp, att du tror på mig, lå Du är en underbar människa med ett hjärta av guld. Jag älskar dig.....oerhört mycket.
Till alla som känner lika dant. GE INTE UPP!!!!!